HaLo Consulting

 Året var 1956. Det var söndag eftermiddag och jag följde min far till kyrkogården för att besöka familjegraven.

Vi promenerade längs byvägen och pappa hälsade på alla han mötte genom en nickning eller ett ”hej”.

När vi möter en man med lång svart rock och hatt så lyfter pappa på kepsen och bockar. Eftersom han avviker från tidigare hälsningsfraser så undrar jag ”vem var det där”. Pappa säger stolt att det var ju förvaltaren på sågverket. Jag sa inget men jag tänkte ”jag skall aldrig göra skillnad på folk” när jag blir stor. 

 Denna händelse har etsat sig i min hjärna och jag har alltid försökt att leva upp till den insikt som så tydligt uppenbarade sig när jag var blott åtta år gammal.

 Jag växte upp i ett för tiden typiskt arbetarhem.

Pappa var sågverksarbetare och min mamma var hemmafru. Efter avslutad yrkesskola arbetade jag ett par år som reparatör innan det var dags för värnplikt.

 Intresset för ledarskap gjorde att jag efter värnplikten påbörjade en utbildning till yrkesmilitär.

Under tiden som yrkesmilitär växte en längtan efter en civil utbildning. Efter tre år på ekonomiskt gymnasium och därefter tre år vid högskolan i Luleå så var jag äntligen utbildad akademiker och civilekonom. Slutligen hade hittat rätt i mitt sökande.

 Efter några års arbete med ansvar för ekonomisk rådgivning till olika ekonomibyråers klienter, blev jag erbjuden ett arbete i Norrbotten som sågverkschef. 

Utan minsta tvekan accepterade jag erbjudandet trots att jag vid den tidpunkten saknade den sågverks tekniska kompetensen. Jag fick redan som liten grabb följa pappa till arbetet. Att höra och se hur granar och tallar omvandlades till plankor och brädor måste ha för en ung pojke varit fascinerande.

 Min tid efter arbetet som sågverkschef har jag till största delen ägnat åt vidareförädling av sågade trävaror.

Under denna tid blev jag erbjuden ett arbete i Ryssland. Avsikten var att jag skulle utbilda ryska sågverksarbetare i såväl sågning som vidareförädling.

 Eftersom detta skulle ske i bortom Uralbergen, så insåg jag att svaret från min hustru var givet. ”Absolut inte”. 

 Mitt intresse för samhällsfrågor har vuxit i takt med tiden. Berlinmurens fall kom att bli en viktig händelse. Jag stod vid muren veckan innan den föll. Avsikten var att försöka göra affärer med forna Östtyskland. Vi blev stoppade av vakter som snällt men vänligt bad oss vända tillbaka. 

Tre veckor senare stod jag åter vid muren och då var det fritt fram att med bil åka in i landet som visade sig var femtio år efter sin tid. Gatubelysningen var som ett slags ledljus, och affärernas fönster saknade reklam.

 Efter ett par kilometers åkning kom vi till slut till vårt hotell.

När vi kom in i hotellet så frågade vi hur det kom sig att staden i stort  sett saknade ljus, medan hotellet formligen badade i ljus. Svaret blev; ”det var Statschefen Höneckers representationspalats”...